Om mitt liv som barn.
Det började när jag var sex. En dag fick jag väldigt ont i foten och sa det till mamma. Vi åkte till läkarstationen i Skinnskatteberg för att kolla vad det berodde på. Dom hade ingen aning och skickade oss vidare till Västerås sjukhus samma dag. Där fick vi vänta i timtals i väntrummet, tills dom tillslut tog hand om mig. Min fot röntgades och vi fick stanna en natt har jag för mig. Det blev värre och värre och dom hittade inget fel. Tillslut var det så illa att jag inte kunde gå. Det var ju inte så kul när man vill ut och leka och springa med sina kompisar. Min fot blev svullen och jag fick en knöl i bröstkorgen. Samma sak där som i foten, det gjorde ont när jag hostade och skrattade o.s.v.. Det gjordes en magnetröntgen på båda ställerna. Men när bröstet skulle röntgas klarade jag det inte, jag var alldeles för instäng och grina och skrek tills dom tog ut mig därifrån. Dom hittade fortfarande inte felet och beställde en tid på karolinska sjukhuset i Stockholm för benmärgsprov. Vid det här lagret hade jag nog hunnit fylla sju år, och jag tror vi hade flyttat till ett enplanshus också, eftersom jag inte kunde gå i trappor. En morgon då kom en minibuss-taxi och hämtade mig och mamma för att ta oss till Sthlm. Där fick vi vänta länge och jag var nervös. Jag hade ju aldrig blivit sövd förut. Tillslut blev det min tur och dom sövde ner mig och tog provet i foten. När jag vaknade kommer jag ihåg att jag inte visste vart jag var. Men nu kunde dom dra en slutsats om vad det var. Inflammation i skelettet.
En barnreumatism. Så det skrevs ut mediciner åt mig, penicillin tror jag den första medicinen var. Åt den i ett halvår. När jag var ca sju-åtta år var det så illa att jag fick stanna hemma från skolan i två månader. Och när jag kom tillbaka så var kryckorna med. Så medans alla mina kompisar sprang runt och lekte så kom jag på kryckorna. Det vad ju inte kul för en åttaåring. Efter penicillinen fick jag brufen. Den hjälpte då till att ta bort värken. Men den förstörde mig på ett annat sätt. Jag fick så ont i magen av den, så det blev sjukhus igen. Tror jag i alla fall. Det visa sig då att av brufen så fick jag magsår. Så då blev det att ta två mediciner dagligen, losec för magen. Åren gick... jag blev äldre. När jag var nio åkte jag barnvagn istället för rullstol. Och jag fick hasa mig fram sittandes på golvet om inte mamma eller pappa orkade bära mig. Sedan en dag märkte jag att jag väldigt ofta var trött och yr.. vilket jag borde ha varit efter allt det här, men det var liksom något speciellt. Det blev då blodprov tagna, som visade järnbrist! Mina mediciner jag tog, gjorde att min kropp inte tog upp järn som den skulle, så jag var nu uppe i tre mediciner dagligen. Jag försökte vara med mina kompisar och leka så mycket jag kunde, haltade runt där.. Allt blev bättre med åren och jag fick hjälp med att träna upp foten vart efter som den blev bättre. Varma bad på sjukhuset i fagersta två gånger i veckan,, sjukgymnast lite då och då. Jag kan ju passa på och säga att dom här sjukdomarna har ju såklart inte varit de ända.. Så lätt ska inte otursdrabbade jag komma undan. Jag var och är allergisk också. Mot väldigt mycket som mindre. Så pga allergierna kunde jag inte få den medicin jag behövde för jag tålde inte den. Det blev bra med bröstet och bättre och bättre med foten. Jag började spela innebandy lite smått, med behov av medicin före varje träning. Jag sprang/haltade fram så mycket jag kunde, och tyckte det var kul i alla fall att äntligen kunna göra något. Allt detta vid ungefär elvaårs åldern. Av alla mediciner och allergier var jag väldigt väldigt smal, vilket jag fortfarande är, men då var det extremt. Jag fick då hemskickat massa yoghurtar m.m med mycket fett i, så jag skulle gå upp i vikt. Dom smakade hemskt minns jag, så det var en pina att trycka i sig det där. Och det var inte lite jag skulle dricka heller, utan flera kartonger.. Vissa grejer var så hemska att det fick blandas ut med min mat/mjölk m.m. Men nog om det, jag slutade dricka dom sen i alla fall. Mängden på min medicin till foten minskade och allt blev bättre. När jag var tolv och allt var helt okej så fick jag lunginflammation. Fick medicin för det, men började må illa av den och spydde t.o.m ibland. Så jag fick då en till medicin mot illamåendet. En medicin som läkaren bara hade gett mig, utan namn på den eller nånting, bara några piller direkt i handen. Jag tog dom och illamåendet försvann. Men jag och min kolossala otur försvann inte! Det var en helt vanlig dag, utom att jag hade lunginglammation, och jag satt vid datorn. Jag kände mig då lite konstig i benen, som att det ena var längre än det andra eller något. Jag tänkte inte mer på det, så jag gick upp för att prata med mamma och kolla på tv. Då helt plötsligt börjar min kropp liksom böja sig när jag stod upp. Som att ena delan av mig drogs mot golvet och andra mot taket. Jag tyckte det kändes lite kul och skrattade åt det och gjorde ingen stor sak av det. Men när sedan mitt huvud började krampa och dras åt olika håll blev jag rädd. Jag fick lägga mig i mammas knä och hon försökte få mig att slappna av i nacken, men det gick verkligen inte! Så jag fick panik och började gråta. Mamma ringde akuten, men eftersom det var lördag så var allt stängt. Så hon ringde 112. Jag vägrade låta dom skicka en ambulans, så dom sa åt oss att åka in till akuten i Västerås på en gång och så skulle dom möta upp med ambulans om det blev värre. Det gjorde vi och mitt huvud blev lite bättre. I väntsalen började det igen. Nacken spändes och huvudet liksom rycktes åt olika håll. Dom tog in mig då direkt, men hittade såklart inget fel. Det blev lite bättre igen. Sedan lite senare på natten blev det värst. Nacken krampade och jag gick svårt att andas. Så dom fick ge mig lugnande tabletter. Det blev bättre och vi fick stanna på sjukhuset i tre nätter. Läkarna frågade om vilka mediciner jag hade fått under dom senaste dagarna och mamma berättade. Läkarna sökte upp läkaren som hade gett mig den "namnlösa" medicinen och fick reda på var det var. En medicin för vuxna mot schitzofreni! Och det stod på medicinen med stora bokstäver: " SKA INTE GES TILL BARN!". Så mina kramper var biverkningar av den medicinen.. Jag kan säga att läkaren blev polisanmäld och stämd sen. Efter den där resan var jag så yr i huvudet att jag fick stanna hemma från skolan i mer än en vecka. Nu när jag har blivit äldre så har samma yrsel som efter det där kommit tillbaka flera gånger, så jag och mamma tror att det sitter kvar från förgiftningen. Det tror inte läkarna, men dom har ingen annan bra anledning till vad det kan vara. Dom har t.o.m gjort EEG för att kolla om dom hittade något fel, men det gjorde dom inte. Så det har blivit många sjukhusbesök pga yrseln. Men nu, vid femtonårs åldern är jag frisk och kry. Inflammationen i skelettet är borta, magsåret är borta, järnbristen är borta. Det ändå som är kvar är allergierna, yrseln ibland och att jag blir skakig ibland pga att jag fortfarande är väldigt smal. Men det är ingenting mot vad jag har gått igenom tidigare. Jag glömde skriva att under lågstadiet blev jag ibland "mobbad" för att jag inte kunde gå normalt m.m... men nu är allt bra med mig :)Tack till alla er som orkade läsa :*
€
Jag läste allt! ;)
men visste ju de mesta ändå!<3
Du har varit genom mycket med de viktigaste
är ju att mår bra nu och är frisk! :D
så sant så :)<3
Ja, mycket värre än så kan man ju inte få det! Det där med den namnlösa medicinen var ju bara extremt, vilka idioter det finns! Men gud så skönt att allt är bra nu :D <33
gud va hemskt! bra att du mår bra nu iallafal!:)<3
ja, inte för att jag är rasist, men han, läkaren som gav mig fel medicin, var utländsk haha.
Ja de är ju bra :)
Jag läste allt. Det var verkligen synd om dig! Jag kommer ihåg svagt från lågstadiet att det alltid var nåt med ditt ben, som alla pratade om. Men jag visste aldrig precis vad det var. Nu vet jag, det var bra skrivet! Hoppas att du inte får fler problem! <3
ja de får vi hoppas! jag råkar alltid ut för ovanliga saker.. <3
Jag läste allt, och måste säga att du är otroligt stark som orkar gå igenom allt de där. Jag kommer ihåg på innebandyn hur tappert du kämpade. Men jag förstod ju inte riktigt vad de var. Jag är glad att du mår bra nu, hoppas allt går åt rätt håll i framtiden (: Puss på dig, och ha de bra :D<3 / Hanna Onning
