Det började när jag var sex. En dag fick jag väldigt ont i foten och sa det till mamma. Vi åkte till läkarstationen i Skinnskatteberg för att kolla vad det berodde på. Dom hade ingen aning och skickade oss vidare till Västerås sjukhus samma dag. Där fick vi vänta i timtals i väntrummet, tills dom tillslut tog hand om mig. Min fot röntgades och vi fick stanna en natt har jag för mig. Det blev värre och värre och dom hittade inget fel. Tillslut var det så illa att jag inte kunde gå. Det var ju inte så kul när man vill ut och leka och springa med sina kompisar. Min fot blev svullen och jag fick en knöl i bröstkorgen. Samma sak där som i foten, det gjorde ont när jag hostade och skrattade o.s.v.. Det gjordes en magnetröntgen på båda ställerna. Men när bröstet skulle röntgas klarade jag det inte, jag var alldeles för instäng och grina och skrek tills dom tog ut mig därifrån. Dom hittade fortfarande inte felet och beställde en tid på karolinska sjukhuset i Stockholm för benmärgsprov. Vid det här lagret hade jag nog hunnit fylla sju år, och jag tror vi hade flyttat till ett enplanshus också, eftersom jag inte kunde gå i trappor. En morgon då kom en minibuss-taxi och hämtade mig och mamma för att ta oss till Sthlm. Där fick vi vänta länge och jag var nervös. Jag hade ju aldrig blivit sövd förut. Tillslut blev det min tur och dom sövde ner mig och tog provet i foten. När jag vaknade kommer jag ihåg att jag inte visste vart jag var. Men nu kunde dom dra en slutsats om vad det var. Inflammation i skelettet.